Den som seglade till Island för att bosätta sig där kastade sina öndvegissúlur i havet — de snidade högsätesstolparna, det enda han tog med sig från det gamla huset — och byggde sedan sin gård just där vågen hade fört dem i land. Detta är ingen reseskildring. Det är ett sätt att läsa.

Hela denna vinter har jag suttit böjd över fyrtioåtta essäer, var och en om sin egen version av samma bok, och i dem alla såg jag samma rörelse. Katalanen kastar Gaudí överbord och finner i himlens reva trencadís: den mosaik som gör en ny yta av krossat kakel. Bengalen kastar en gammal sari och finner kantha; det täcket syr ingen av nytt tyg, bara av tyg som redan har gått sönder. Skotten finner kallmuren utan bruk, som står i hundra år just därför att vinden går genom den. Den som skriver på lågtyska finner Brack: den djupa håla som blir kvar där havet bröt vallen, och som i dag är den bördigaste vattenspegeln på hela slätten. Javanesen finner goro-goro: scenen där skuggspelets duk brister vid midnatt och narrarna säger det som kungarna inte vågar säga. Och den som skriver på kannada finner Basavanna och de två ord han lever på: sthāvara och jangama — det som står förgås, det som rör sig förgås inte.

Och i nästan varje essä står en och samma mening, formulerad på fyrtioåtta sätt: den här boken är ingen främling hos oss. Den har kommit hem.

Fyrtionio folk säger om samma bok att den är deras. Det är antingen ett under eller en spegel, och jag vill försöka avgöra vilket — för jag kommer från ett land som själv behärskar det här greppet, och därför känner både handen och faran.

Låt mig genast säga det som ingen av mina kollegor sade: jag läser inte fyrtioåtta språk. Ingen gör det. En del läste jag genom glas. Den läsare som har läst hela verket finns inte — och det är, om man ser efter, bokens egen slutsats.

Den grå tråden i femton vävstolar

Låt oss börja med statistiken, för det var den som överraskade mig.

I boken finns en kort scen. Natten innan dottern ger sig av syr modern en skyddspåse: guldtrådar, felfri symmetri — och mitt i den sista knuten lägger hon en enda grå tråd. Matt, sträv, sådan att den ser avsliten ut snarare än avklippt.

Det är denna scen världen har valt. Katalanen läser den som mosaik. Italienaren som il resto, resten som systemet inte förmår svälja. Koreanen som 여백, det lämnade vita som bär hälften av varje tuschmålning. Ryssen som bevis för att en fulländning utan fel inte är fulländning utan mask. Den som läser på hebreiska ser keri och ketiv, springan mellan det som står skrivet och det som faktiskt läses högt. Ukrainaren skriver att han hädanefter kommer att leta efter denna tråd i varje broderad duk han får i handen. Thailändaren känner igen den avsiktligt felbundna knuten i mudmee-vävnaden. Ni själva kallar den en nordisk välsignelse; engelsmannen kallar den en osentimental moderskärlek, vietnamesen mönstrets andetag, turken den grå tråden under Istanbuls förgyllning. Och polacken läser det grå som en hel generations gömställe.

Femton vävstolar, en tråd. Och lägg märke till vad som faktiskt förenar läsningarna: inte felet i sig. Utan att felet var avsiktligt, att det var dolt, och att den som lade det där var modern som ändå lät barnet gå. Världen enades inte om ofullkomligheten. Världen enades om samtycket.

Namnramsan

Varje essä betalar samma tull, och tullen är ett ord.

Katalanskan räcker fram trencadís. Walesaren räcker fram hiraeth (längtan efter det som inte har något namn), cynghanedd (det versmått där konsonanterna svarar varandra) och gorffwysfa — viloplatsen mitt i versraden, utan vilken den andra halvan inte kan svara den första. Dansken räcker fram «frihetens svindel». Portugisen saudade. Ryssen pravda och toska. Ukrainaren volja, som på en gång betyder frihet och den egna viljan, och sjtjem, den söta åtstramningen i bröstet när skönheten gör ont. Vietnamesen räcker fram thương, den kärlek som bara växer ur ett sår. Swahilitalaren mtu ni watu: en människa är människor. Turken merak, en nyfikenhet som inte vill ha svaret. Spanjoren innergården. Japanen mellanrummet, ma. Greken Herakleitos: den dolda harmonin är starkare än den synliga. Tamilen ett enda ord, nūl, som är både tråd och bok. Esperantisten två bokstäver, -iĝ-, det suffix som förvandlar «det som vävs» till «det som väver sig självt». Keralabon Madhavas oändliga serie från 1300-talet, där cirkeln aldrig nås och för evigt närmas. Skotten smeddum och den kaledoniska antisyzygy: motsatsparet som är sammanlänkat och aldrig smälter samman. Och finnen klarar sig med två adjektiv: vassare, och ändå varmare.

Två av dem betalar dock tullen utan att visa myntet. Koreanen beskriver under ett helt stycke ett ord som varken låter sig översättas eller förklaras — «för mycket för att bara kallas smärta, och för hårt för att bara kallas sorg» — och nämner det aldrig en enda gång. Och essän från Indien gör exakt detsamma: den skriver att Indien har ett namn för den namnlösa skälvningen, «men av trohet mot dhvani ska jag inte uttala det», och tystnar. Två av fyrtioåtta, som inte kände till varandra, valde samma vägran. Fyrtiosex räckte fram ett ord. De här två räckte fram handen som håller ordet — samma hand som inte kastar frågestenen i floden. Därför ska inte heller jag säga det här.

Allt detta tillsammans är en þula, en namnramsa. Vår gamla diktning har sådana: kedjor av namn, kataloger som den moderna läsaren hoppar över eftersom ingenting «händer» i dem. Ni har dem också, och er är den mest kända i Norden: en dikt som räknar upp ett landskaps blommor art för art tills uppräkningen blir en bön. En lista är ingen prydnad. En lista är ett förråd. Det är metoden med vilken namn tar sig genom århundraden då ingen skriver. Också i denna samling finns några essäer som själva nästan helt är listor — som räknar upp sitt lands poeter, instrument och vävsätt ett efter ett — och för mindre än så har författare blivit hånade. Jag tänker inte göra det. Jag vet vad kataloger är till för.

Här måste jag ändå erkänna mitt folks envishet. Vi tar inte emot ord. Vi smider dem. När världen fick computer smidde vi tölva av tala (tal) och völva (sierska): en sierska som spår i siffror. Vi har egna ord för jetplan, helikopter och telefon. I den valutan tar vi inte emot gåvor; vi smälter ner dem och gjuter om dem i vår egen metall.

Ni gjorde en gång detsamma, och grundligare än någon. När Sverige skulle få ett vetenskapsspråk satt en man i Uppsala och gav världens växter tvådelade namn, och när svenskan behövde ord för det som latinet redan hade, tillverkades de på hemmaplan: syre, väte, kväve. Ni sade inte oxygenium. Ni sade det som gör surt. Skillnaden mellan oss är att er ordsmide skedde i vetenskapens tjänst och vårt i språkets eget, och att er språkvård sedan tröttnade medan vår aldrig gjorde det. Ni har numera en dator; vi har fortfarande en sierska.

Och det som isländskan har att säga om hela detta verk står just här, och den säger det i ett enda verb. Verbet þýða, att översätta, kommer av þjóð, «folk». Att översätta en text betyder ordagrant att föra den in i folkets mun, att göra den till ett folks egendom. Samma rot går genom tyskan själv: deutsch betydde ursprungligen ingenting annat än «på folkets språk», och det tyska verbet deuten, att tyda, är vårt þýða:s syster. Därför frågar en enda isländsk mening två saker på en gång — hvað þýðir þetta? är både «vad betyder detta?» och «hur översätts detta?» — och här blir ingen förvirrad.

Ni har samma verb, och ni känner igen det utan att jag förklarar. Att tyda en runsten är inte att flytta den till ett annat språk; det är att få den att tala. Skillnaden mellan oss är bara en förstavelse: ni översätter texten, ni sätter den över på andra sidan. Vi för in den i munnen på ett folk. Två teorier om samma arbete, låsta i två verb — och er egen historia lutar åt vår. Gustav Vasas bibel gjorde inte bara Skriften läsbar; den gjorde svenskan till svenska. Det är inte översättning. Det är nationalisering, och den lyckades så väl att ingen längre kallar den det.

Fyrtioåtta människor har inte översatt den här boken. De har nationaliserat den. Mitt språk har ett verb för det, och det verbet är ingen anklagelse.

Två saudade

Samlingens bästa bevis är inte mitt. Portugisen fann det, och han fann det därför att han lyssnade på sin granne.

Boken översattes till portugisiska två gånger. I Brasilien blev den skälvning som saknas i den fullkomliga världen till «saudade efter det vi ännu inte har varit» — en längtan riktad framåt i tiden. I Portugal återstod bara detta: «den rysning vi kallar saudade». Inte mer. Framför finns ingenting.

Samma tyska ord, samma portugisiska ord, på var sin sida om samma hav, och tidsriktningen omvänd. Den ene saknar det som aldrig var; den andre det som gick bort. Brasilianaren namnger sin metod så att inget tvivel återstår: vi översatte henne inte, vi åt henne — och åberopar antropofagin, att hans folks geni består i att sluka det främmande och smälta det till nytt kött. Portugisen svarar honom över vattnet: vi äter henne inte, vi saknar henne.

Om ett enda ord klyvs i två motsatta riktningar bara av att korsa Atlanten — vad återstår då av originalet?

Den som vill mäta detta kan börja med själva talet. Araben och keralabon räknar fyrtionio språk. Den hindiska essän säger trettionio. Ni själv säger femtio. Engelsmannen säger femtio i sitt första stycke och fyrtionio i sitt sista, och märker det inte. Inte ens verkets antal står stilla. Och när ett mönster inte längre minns hur många trådar det har, då lever det.

Tonerna är givna

Nu till det jag håller för samlingens viktigaste fynd, och det tillhör ingen enskild författare.

Mitt i boken visar trädet Liora samma toner om och om igen, och varje gång blir de en annan melodi: en vaggvisa, sedan en vild dans, sedan en klagosång. Och då säger trädet den meningen: tonerna ger han, men melodin väljer du.

Walesaren läser detta och ser cerdd dant: harpan spelar en nedärvd låt som inte får ändras, och rösten sjunger en annan mot den, och får aldrig träffa samma ton som harpan i samma ögonblick — och måste ändå nå land tillsammans med den till slut. Skotten hör pìobaireachd: det nakna grundtemat, ùrlar, ur vilket variationerna växer och till vilket de återvänder förändrade. Thailändaren ser khrong phleng och thang: styckets skelett är ärvt, men vägen genom det är din. Kroaten hör klapa-sången och säger att det som bär den inte är tonerna utan tystnaden mellan dem. Ungraren hör i ett enda stråkdrag den långsamma och den snabba delen av samma dans, och säger: detta är ingen humörsvängning, det är en enda tråd dragen på tre sätt. Och tamilen behöver ingen musik alls; han visar oss modern som knäböjer vid tröskeln före gryningen, först lägger punkterna — de är givna och kan inte flyttas — och sedan drar en enda obruten linje runt dem. Punkterna är ödet. Linjen är din.

Sex eller sju traditioner, utan minsta samband med varandra, läste samma mening och kände igen sin egen musik i den. De visste ingenting om varandra. Detta är en slutsats som samlingen nådde gemensamt utan att någon styrde den, och den lyder: frihet är inte mönstrets frånvaro, utan vägen genom det.

Detta har vi också, och vår del tänker jag inte lämna på marken. Den isländske kvæðamaður, kvädaren, ärver stemma, låten. Han skriver den inte; han får den ur någon annans kvarlåtenskap och sjunger under den strofer som ingen någonsin har hört. Och i tvísöngur — den gamla sången i parallella kvinter, som överlevde här längre än någon annanstans i Europa — går två röster sida vid sida från början till slut och smälter aldrig samman till en. Det är en helt annan tanke om samklang än den att alla ska sjunga samma sak. Och walesaren sade det bäst för oss alla: harmoni är ett svar, inte ett eko.

Den som ingen försvarade

Nu till det som saknas, för en recension utan invändning är en annons.

Fyrtioåtta essäer, och inte en enda försvarar Zamir.

Zamir är pojken som väver ljus, som älskar sitt hantverk och älskar världen som den är, och som ropar åt Liora när himlen brister: din fråga var ingen nyckel — den var en kniv! I hela samlingen läses han som en rädd man: Havels grönsakshandlare, hantverkaren som slukas av maskinen, den som valde tryggheten och betalade med själen. Han bemöts med stor medkänsla. Men ingenstans medges han möjligheten att ha rätt.

En enda essä vänder på detta, och den är samlingens kortaste. Persern börjar med att påminna oss om att ordet paradis är hans — pardis, den muromgärdade trädgården — och säger sedan det som ingen annan sade: det som gör en trädgård till en trädgård är varken muren eller bäcken, utan trädgårdsmästaren. Sprucken jord som ingen sköter blir inte ett paradis. Den blir en ruin. Lioras fråga ger inte liv; den gör skötsel möjlig. Och därför, säger persern, är Liora alls inte trädgårdsmästaren i den här boken. Hon är den som väcker honom. Verkets verkliga förvandling sker inte i henne utan i Zamir — i just det ögonblick då han slutar dölja och börjar underhålla.

Javanesen kommer dit ännu kortare, och redan i sin rubrik: inte revan, utan sättet att väva om. Walesaren kommer dit från andra hållet: revan är inget ras, den är gorffwysfa, vilan mitt i versraden, utan vilken inget svar är möjligt. Stjärnvävarens värld var en enda obruten rad utan viloplats, och därför kunde den aldrig svara sig själv.

Tre andra vågade åtminstone tveka. Indonesiern frågar, med rukun i tankarna, om det är rätt att offra mångas frid för en endas nyfikenhet. Den marathiske författaren ställer samma fråga ur ett samhälle där den inte är någon abstraktion. Serben frågar om det är klokt att riva sönder en gemenskaps väv i ett land som har rivits sönder så många gånger. Alla tre svarar till sist, var och en på sitt sätt — men de lät frågan stå ett ögonblick längre än de övriga, och för det är jag dem tacksam.

Detta är ingen smaksak utan ett formfel, och för en islänning är det obekvämt tydligt. I Njals saga har Njal och Flose båda rätt. Hela vår starkaste tradition vilar på detta: två berättelser kan vara sanna samtidigt, och en dom kostar något. När alla är eniga är målet inte avgjort. Det har inte ens förts.

«Den charmanta lilla variationen»

Och nu till det jag har skjutit upp.

I bokens mellanspel erbjuds Zamir framtiden. Han ser sig aktad, sitt namn i generationernas sånger, och i kanten av den bilden ligger en grå, lossnad tråd — Lioras stig — och en osynlig hand leder den mjukt tillbaka in i mönstret, där upproret blir

den charmanta lilla variationen
som bara ökar helhetens skönhet.

Priset är ett enda: hennes tystnad.

Nu ser jag på fyrtioåtta essäer. Varje folk bjöds in att lägga sin färg i ett mönster. Alla tackade ja. Ingen skrev mot boken. Ingen sade att den var misslyckad, överlastad eller för säker på sitt ärende; ingen vägrade att finna sig själv i den. Fyrtioåtta röster, var och en med sin brytning, alla med samma dom, alla publicerade på samma ställe.

Kroaten kom närmast att säga det högt. Han varnar för det utsmyckade ärrets frestelse: att såret blir en souvenir, att ett folk börjar leva på det, att springan hålls öppen med flit därför att den skänker en känsla av betydelse — och han citerar bokens kallaste mening, där en av närvaroerna bortom väven säger om människorna: låt den stå öppen. Det ger dem en känsla av att betyda något. Ett mätt djur biter inte.

Och jag tänker inte låtsas att jag står utanför detta. Just denna essä är den som samlar ihop de lösa trådändarna och knyter dem. Den är den harmoniserade variationen i sin renaste form, skriven av en man som såg fällan och gick in i den ändå, eftersom också han ville vara en tråd i mönstret. Jag säger det inte för att tvätta mig ren. Jag säger det för att ingen annan sade det, och för att en läsare som läser fyrtioåtta speglar utan att märka att de alla visar samma ansikte inte har läst någonting alls.

Skillnaden mellan en väv och ett ting är bara en: från ett ting kan man gå.

Ett enda skinn

Vad har då Island att komma med som de andra fyrtioåtta inte hade? Inte ännu ett ärr. Vi har sådana, men alla har sådana; denna samling bevisade det grundligt.

Vi har handskrifter.

Strofen som min kollega lade i sin essäs hjärta —

Örlög sín viti engi fyrir,
þeim er sorgalausastr sefi.
(Sitt öde vete ingen på förhand;
den mannens sinne bär minst av sorg.)

— står i Hávamál, den Höges tal. Och Hávamál finns därför att någon skrev ner den på kalvskinn, och det skinnet brann inte upp. En enda bok: «Kungaboken» (Codex Regius) av den poetiska Eddan. Biskop Brynjólfur sände den som gåva till Danmarks kung år 1662, och den kom hem den 21 april 1971 ombord på ett danskt örlogsfartyg tillsammans med Flateyjarbók; och folk stod nere vid hamnen i regnet och såg främlingar bära lådorna i land.

Detta är berättelsen vi har att ge bort: en text överlever genom att lämna ägarens händer. Árni Magnússon förde våra handskrifter till Köpenhamn och räddade dem just därigenom. En del av det han samlat brann upp i branden 1728 och är förlorat för alltid. En annan del finns bara därför att han i förväg hade låtit skriva av den. Avskriften levde. Originalet brann. Ett ärr på himlen.

Därför kan en islänning inte ta på allvar den fråga som svävar ljudlöst över hela denna samling: vilken av de fyrtionio är den riktiga boken? Det finns ingen enda Njals saga. Det finns redaktioner, var och en med sina tillägg och uteslutningar, och upplagan i din hylla är ett sammanställt verk som ingen medeltida människa någonsin läste. Varje saga vi äger är redan översättningen av ett förlorat berättande.

Denna bok blev ett folks egendom fyrtionio gånger. Det är inget fel på verket. Det är en bevarandemetod.